mina söner

Jag har precis lagt mina fiskögon på dokumentären "Ett år med kent", var väl cirkus tre år sen jag såg den eftersom jag inte sett skymten av min egna inspelning efter en hemsk brand i min systers lägenhet, och jag fick en känsla i kroppen jag inte haft på mycket länge.
En sjuuukt stabil känsla av harmoni och frid i balans med det svajjiga gräsets natur. Alla minnen jag förträngt och lagt i pappas öra kom plötsligt flygande.
Jag tror det är såhär det ska kännas när man är upplyst.


MVH Gandhi

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback